Kelliegårdens Atletiska Amos 1998-2005

                                                                             

Efter många funderingar och lång tvekan vågade jag mig på att skaffa min första bordercollie. Ville ha en hund som passade bättre för agility än min schäfer Inka, men var samtidigt tveksam om jag skulle klara av vallningen. Var mycket förtjust i Amos mamma Finn-vallens Kellie och när hon parades med Jaran Knives Moel Nap vågade jag mig till slut på att tinga en valp. Och jag fick verkligen något att bita i. En tuff hanhund med otrolig motor. Han levde för arbete och hade med glädje jobbat sig till döds. Han var stabil och cool. En metodisk arbetshund med styrka att flytta allt! De första två åren trodde jag aldrig att jag skulle klara av att valla med honom på egen hand. Jag var helstressad och kunde inte nå fram till honom, medan han ansåg att med denna okunniga matten i hagen var det säkrast att sköta jobben på egen hand om vi skulle behålla några får i hagen. Måste i sammanhanget nämna de tre instruktörer som fick ordning på oss. Carima Cohen Amos uppfödare som lagt ner mängder med tid på oss. Roger Nilsson som vi gick nybörjarkurs för och BJ Longyard som fick oss på rätt väg. Till slut funkade det i alla fall så bra att vå kunde börja tävla vallning tillsammans.

I agilityn gick det bättre. Där hade jag ju koll på vad vi gjorde. När Amos var unghund fick man starta i det som då hette startklass när hunden var ett år. Amos vann sin första startklass och gick snabbt vidare i klasserna. Amos utvecklades till en säker agilityhund. Med sin trettio kg (en Mike Tyson i bordercollie tappning) var han dock inte den absolut snabbaste...

Jag och Amos tävlade också lydnad. Vi tog oss till elitklassen där vi lyckades erövra ett förstapris. Egentligen var det tänkt att vi skulle fortsätta mot championatet, men mattes intresse för lydnads tävlingar var helt enkelt inte stort nog så det fick stanna därvid.

Amos blev bara sju år gammal. Sista året fick han värk i höfter och rygg. När jag röntgade honom hade han kraftiga pålagringar. Hade vi varit och tränat skrek han högt på kvällarna när han skulle resa sig. Jag kunde inte tänka mig att låta honom sluta arbeta och medicinera resten av livet. Han blev helt enkelt deprimerad när han inte fick något att göra. Så vi tog ett rejält arbetspass hos fåren - där var han som absolut lyckligast och sedan begav vi oss till vetrinären. Det var det bästa sätt jag kunde ge honom att sluta sina dagar.